Jag tänker då rakt inte falla ner som en pannkaka, det ska jag säga er. Nu kanske ni blir lite förvirrade av mitt svammel så jag ska förklara. Igår var tänkt att vara en lugn, trevlig, angenäm dag med film tittande, MEN då ringde mamman till flickans bästa vän och sa att dom planerat att komma förbi en stund (en stund är typ 4 timmar) men då tänkte vi ut lite snabbt att vi kan ju kolla på filmen tillsammans oooh så trevligt. Efter en stunds väntande/lekande så kom dom och då säger barnen att dom visst inte vill titta på film för dom vill leka. Mammorna och jag tittar bestört på varandra och tänker *nej, vad som helst men inte teater* med tanke på hur mycket det är att städa upp. Som tur är får vi dom på andra tankar och de bestämmer sig istället för att lära mig spanska. Jippi..så där sitter jag och låtsas att jag varken kan alfabetet eller räkna till tio, vilket dom är väldigt uppspelta över. Efter cirka en timme tröttnar dom på att tragla ord med mig så de bestämmer sig för att måla med akvareller istället. Jag känner mig lättad och följer med ner till köket och målar. Här är nog första stället där jag faktiskt får komplimanger för hur jag målar, jag är inte direkt en konstnär men det duger tydligen här! So far so good, right? Men när målandet är klart, är det färg ÖVERALLT och till mina stora glädje så städar barnen upp och jag kan chilla lite med mammorna, nice. Där efter på något sätt börjar ett bråk mellan flickan och bästisens lillebror. Han gör en ful min mot flickan som får världens utbrott och börjar sparka och slå mot pojken. Mamman försöker ingripa men då börjar hon slå mamman och sedan springer hon in på mitt rum och de andra barnen for efter henne. Här känner jag mig manad att följa med...Jag försöker ha ett samtal med flickan om att pojken betedde sig illa men att man fortfarande inte kan slå någon för det. Jag tror inte hon förstod. Nåja, de blev hyfsat sams och en stund efter gick dom hem, klockan var cirka kvar över 8. Då var det dags för bad som hon naturligtvis inte ville ta, tillslut fick jag gå ner och be mamman om hjälp och då blev flickan ännu mer upprörd. Resten av kvällen pendlade hennes humör mellan solskens strålande och storgråt. När hon senare gav mig allt för mycket attityd så gick jag därifrån och lät mamman istället ta ett snack med henne. Fördet är två saker hon måste inse:

1. vill hon ha min hjälp så får hon va snäll och inte ge mig attityd för då får hon göra det själv.
2. bara för att mamma & pappa inte är där betyder inte det att hon inte måste göra vad jag säger.

..dock så börjar hon nog inse att jag är ganska tålmodig och jag är minst lika stubborn som henne om inte mer.


Nu ska jag till skolan. AJJÖ!